Det dolda folket

alexandra2

Det dolda folket

Text & foto: ALEXANDRA CARLSSON TENITSKAJA

För en person som för första gången besöker Island, verkar dess landskap som något orealistiskt, abstrakt och kanske lite skrämmande. Det dröjer inte många minuter i det isländska vädret för att tankarna ska börja dra mot sagornas och historiernas värld. En värld som kryllar av alver, vättar, troll och dvärgar.

En mamma och hennes tvååriga dotter går hand i hand genom parken mitt i Hafnafjördur, den lilla staden utanför Reykjavik på Island. Parken är lummig och solbadande med små solplättar här och där på de mossiga stigarna och stenbelagda vägarna. Den lilla flickan kryper skrattande runt bland stenarna, tittar på växterna och pratar lite för sig själv, helt uppslukad av sin lek.

  När det blir dags att gå hem, tar mamman och flickan varandra i hand och går över vägen till sitt vitkalkade stenhus. Mamman låser upp den blåmålade trädörren, släpper in sin dotter, går in själv och stänger dörren bakom dem. Då börjar den lilla flickan gråta.

– Nej mamma! Pulda är där ute, säger hon mellan snyftningarna.

Mamman tittar oförstående på sin dotter och försöker leda över hennes uppmärksamhet till något annat, men flickan är otröstlig. Till slut öppnar mamman ytterdörren igen och släpper in något som hon själv inte kan se. Dottern börjar genast skratta och leka igen.

Många år senare träffar jag dottern, nu en vuxen kvinna med egna barn, som också har hunnit bli vuxna. Vi sitter på nedervåningen i samma hus med parken på andra sidan gatan. Dottern heter Ragnhildur Jónsdóttir, hon är konstnär, författare och medium.

– Jag har alltid kunnat se de här varelserna. När jag var yngre, var det inget jag pratade högt om, men nu är barnen vuxna och jag bryr mig inte längre om vad folk tänker. Jag vill vara mig själv.

Island är ett av de länder i västvärlden som har starkast folktro. I en undersökning som gjordes vid Reykjaviks universitet 1997, svarade 54 procent av 1200 tillfrågade islänningar att de tror på älvor, alver, vättar och troll.

– De flesta jag känner har en historia som är kopplad till någon sorts övernaturlig aktivitet. Det är inget man egentligen pratar högt om och speciellt inte med folk man inte känner. Men historierna finns där om någon tar sig tid att fråga, säger Ragnhildur Jónsdóttir.

Intresset för Islands folktro är stort. Inte bara bland islänningarna själva utan också bland turister. De kommer från hela Europa i jakt på alver och andra övernaturliga väsen. Lite här och var i det isländska landskapet är platser tydligt utmärkta med skyltar och pilar. Platser som sägs vara heliga och befolkade av det dolda folket.

 Enligt Ragnhildur Jónsdóttir lever de här varelserna överallt. Både på platser som är befolkade av människor och i ödsliga naturreservat. 

– Det är som en annan dimension. De är här men ändå inte, berättar hon.

Ragnhildur berättar att ”alver” egentligen bara är ett samlingsnamn som vi människor har gett de här varelserna. Egentligen är det 100-tals olika typer av individer. Och de har alla en väldigt stark koppling till naturen. Mycket starkare än vi människor någonsin har haft. 

– De lever helt i enligheted naturen. De är öppna för naturens språk och signaler och lever i samförstånd med den. Människor har en förmåga att försöka göra allt till sitt.

Ragnhildur tror att Islands föränderliga landskap är anledningen till att folktron har förblivit så stark. När som helst kan en vulkan bryta ut, jordbävningar inträffar regelbundet och väderlekarna kan skifta från en minut till en annan. Islands väder är svårare att anpassa sig efter, jämfört med resten av världen. Invånarna får ständigt vara beredda på att släppa det de håller på med och vänta ut naturens svängningar.

– Se dig omkring, säger hon och gör en svepande rörelse med handen.

 

alexandra6 webb

Ragnhildur Jónsdóttir, promenerar i parken som hon lekte i som barn.

alexandra10 webb

Ragnhildur har skrivit en bok om älvor, troll och andra gömda varelser. Hennes dotter har gjort illustrationer efter Ragnhildurs beskrivning.

alexandra3-webb

Landskapet på andra sidan bilvägen ser närmast ut som bilder av när människan vandrar på månen. Lavastenar i en grå-brun nyans. Horisontens linje bryts av skugglika berg som toppas med snö och disiga moln.

– På Island finns det så mycket naturfenomen som inte kan förklaras och som inte passar in i den mänskliga världen. Vi har sett för mycket övernaturligheter för att avfärda alla med realistiska förklaringar.

Men det finns de som har en annan förklaring till islänningars vidskeplighet. Magnus Skarphedinsson är historiker och rektor på Reykjaviks alvskola. Det är en skola som håller lektioner flera gånger i månaden där Magnus tillsammans med andra historiker och folktrovetare presenterar allt som finns dokumenterat om alverna och den isländska folktron. Deltagarna kommer från hela europa och består av turister, historiker och andra som är fascinerade av folktro och mytologi.

Magnus har under tio år samlat in vittnesmål om övernaturliga händelser från människor runt om på Island. 

– Den isländska folktron är unik. När människor immigrerade till Island för första gången någon gång på 800-talet, var många av dem kristna. Men flera hade också den hedniska tron kvar. Många av de traditionerna finns kvar ännu idag.

Magnus berättar att när renässansen kom till Europa, ungefär i mitten av 1400-talet var Island avskärmat från europeiska influenser. Enligt Magnus började inte upplysningen där förrän i början av 1900-talet.

– Renässansen var en av de absolut viktigaste stegen i västvärldens kulturutveckling. Men den hade också sitt pris, den rensade bort väldigt mycket av folktron. Så många traditionella ritualer och historier föll snabbt i glömska. Detta skedde inte på Island på gott och på ont. Vår folktro är väldigt utbredd för att den i stort sett är helt intakt sedan urminnes tider.

 Vad har du själv för relation till alverna?

Jag har tyvärr aldrig sett något övernaturligt väsen själv. Men jag är övertygad om att de existerar. Det finns så många människor som har lämnat samma vittnesmål, att jag utifrån dessa inte kan tänka mig något annat än att det finns ett gömt folk på Island. Och även i resten av världen, men islänningar är mer öppna för paranormala signaler, på grund av den starka folktron. Jag önskar verkligen att jag får se en alv någon gång.

Vissa kan, som Magnus inte se något alls. Andra har en viss ”överkänslighet”, som ett sjätte sinne. De ser med sitt undermedvetna. Det kan handla om en känsla eller om ljud. Eller om en dröm. Men Ragnhildur Jónsdóttir kan se älvor alldeles klart. Människor brukar ringa till henne och be henne komma och ”medla” när de känner något sorts övernaturligt sällskap.
– Det brukar låta ungefär ”jag har inte sett något, men jag tror att det bor en älva i min trädgård som ser ut såhär och såhär”. Då brukar jag fråga: Och du har inte sett något? Det gäller att ha ett öppet sinne om man vill komma i kontakt med de här varelserna, berättar hon.

”Hyldefólk” (ungefär, det dolda folket) är den typen av alver som de allra flesta brukar referera till när de pratar om övernaturliga varelser på Island. Hyldefólk är lika stora som människor, har långt hår, spetsiga öron och långa klädnader. De finns i alla möjliga färger, så som olika nyanser av brunt, grönt och blått.
– Hyldefólk är ett väldigt välvilligt folk. De bor ofta i närheten av människor. Jag har aldrig stött på en individ från Hyldefólk som på något sätt är skadlig eller aggressiv.

Ragnhildurs väninna, Pulda, är en Hyldefólk. När jag besöker Ragnhildur i hennes hem berättar hon om hur hon och Pulda har förblivit vänner genom åren, sen barndomen. Men lekarna har övergått i vuxenträffar, där de båda damerna umgås genom att dricka te eller kaffe och prata om allt möjligt. En gång följde Pulda med Ragnhildur till Norge. Hon ville hälsa på sina alv-släktingar.

– Hon är väldigt snäll och trevlig och har jättebra humor. Vi brukar skratta mycket tillsammans. Och hon är här, just nu med oss i rummet, berättar Ragnhildur och pekar på en tom stol som står lite utdragen från bordet, precis bredvid där jag sitter. Hon påminner mig om jag glömmer av att berätta någon viktig detalj, fyller Ragnhildur i och skrattar lite när hon ser mitt chockade ansikte.

Pulda bor tillsammans med sin familj och en massa andra alver och väsen på andra sidan gatan, i den lilla parken som är kulturminnesmärkt och skyddad från eventuella ombyggnader av vägar och hus. På sommaren brukar Ragnhildur anordna så kallade ”alvvandringar” där. För turister och andra intresserade.

 

 

Vi går dit.

 

 

Ragnhildur går runt i parken och smeker kärleksfullt träd och stenbumlingar med sina händer. Plötsligt stannar hon framför en stor sten, övervuxen med grästuvor.
– Det här är ett hus. Här är ingången säger hon och visar en valvlik rörelse med sina händer. Och här är ett fönster. Det bor en dvärg här som heter Fróði. Jag ser honom genom fönstret, han vinkar till oss. Han har en kompis på besök nu och de dricker dvärgte. Det är en blandning av hälften honung och hälften varmt vatten. Riktigt sött och klibbigt, ingenting för oss människor, berättar Ragnhildur och skrattar samtidigt som hon vinkar till Fróði.

Vi går vidare och kommer fram till en liten damm med ett vattenfall och två stora kullar som är formade som grunda grottor.

– Det här är en alvkyrka, det är fullt med ljus och värme, känner du att det är väldigt härlig energi här?

Hon visar mig ingången till kyrkan och berättar att många människor brukar gifta sig precis på den här platsen.

– Märkligt nog brukar de välja att stå precis här när de ska vigas. Utan att veta om att det är en ingång. Det måste vara på grund av ljuset och energin som strålar ut, tror Ragnhildur.

 

alexandra5 webb

Två kullar i parken utanför Ragnhildurs hus som enligt henne är en alvkyrka. När jag tog bilden, stod jag precis utanför ingången till kyrkan.

alexandra8-webb

Ragnhildur Jónsdóttir

alexandra1-webb

Lite överallt i det isländska landskapet, kan man finna grottor. Här kryllar det enligt Ragnhildur av vättar, alver och dvärgar.

alexandra4-webb

Det dolda folket bor inte bara i stenkullar och grottor. Ragnhildur berättar att även växter kan vara besjälade med något sorts övernaturligt väsen. - Det här är mitt favoritträd. Han har varit en kär vän hela mitt liv. Det strömmar ut väldigt mycket positiv energi här.

För några år sedan skulle det byggas en ny väg, Álftanesvegur. Det är en liten väg som leder längst ut på en vik mellan Hafnafjördur och Reykjavik. När vägplanen var presenterad, visade det sig att vägen skulle löpa rakt igenom ett stort område med tidigare orörd lava. En plats som, enligt Ragnhildur kryllar av älvor, troll och andra väsen.
– Bland många, många bostäder stod där också en stor alvkyrka och ett kapell. Det var en verkligt helig plats. Båda byggnaderna var mycket betydelsefulla för de individer som har byggt dem. Så jag åkte dit, tillsammans med massa andra demonstranter. Vi stod på platsen, i vägen för grävmaskinerna.

googlekarta bättre

Bild: Google maps

Demonstrationerna pågick i flera veckor och slutade med att flera personer, däribland Ragnhildur, blev arresterade av isländsk polis.

– Det var en svår tid, både för mig och för alverna. Vi kände oss överkörda och inte lyssnade på, berättar Ragnhildur.

Historien slutade, enligt Ragnhildur, med att vägverket till slut gick med på ett möte mellan dem och älvorna. Efter det mötet bestämde sig vägverket för att flytta det stora stenblocket som ska ha varit alvkyrkan, till andra sidan vägen.

– Det kändes som en stor vinst, jag fick sitta i arresten några dygn och betala böter, men det viktigaste är att kyrkan klarade sig.

Jag kontaktade vägverket på Island för att få höras deras sida av historien. Efter några dagars kopplande av telefoner och folk som ”inte kan kommentera den typen av händelser”, trillar det till slut in ett mail i min inkorg. Det var från Petúr Matthíasson som är kommunikatörchef på Icelandic Road and Coastal Administration.

 

…”We moved the lavarock because it was an outstanding formation. It was in the path of the new road, yet it was plausible to move it to the side of the new road, where it would be a pleasing part of lavarock formation there. And we look at the elf thing as a part of Iceland's cultural heritage and therefore something we need to take into consideration when building new roads.”

 

 

Han bifogade också ett dokument med något sorts ”standardsvar” till journalister som är nyfikna på vägverkets syn på Islands folktro. Där beskrevs flera liknande händelser som har ägt rum under de senaste 50 åren.

 

Ragnhildur Jónsdóttir säger att hennes kontakt med alvvärlden har berikat hennes liv.

– Du anar inte hur många gånger i veckan jag tänker, ”åh om jag bara kunde lämna människovärlden och bli en Hyldefólk istället”. Människor är så trångsynta och fyrkantiga. Alverna tar allt och alla för det de är, säger Ragnhildur Jónsdóttir och sneglar leende på den plats där hennes vän Pulda sitter. En för mig tom stol, lite lätt utdragen från bordet.

 

alexandra9

Comments are closed