Det dolda hotet

look in the sky

Det dolda hotet

Text & foto: KARL JANSSON

Drygt sex miljoner ton. Så mycket plast dumpas årligen i världshaven. Mycket är synligt skräp som flyter omkring på vågorna eller sjunker till havsbotten. Men mycket är också så litet att det inte kan ses av blotta ögat. Ändå finns det där. Ett dolt hot.

Ett perfekt bohuslänskt landskap. En vik insprängd mellan berg och hav. Solen tittar fram emellanåt och skänker värme i den annars något kylslagna förmiddagen. Therese Karlsson går längs med klipporna. Hennes huvud är sänkt och hennes blick fäst på marken. Hon böjer sig fram och plockar upp något. Vid första anblick ser stranden orörd, fridfull och oförstörd ut. När man kommer närmare ser man att så inte är fallet. Rep, gamla fiskeredskap, engångsförpackningar, ballonger och allt möjligt skräp ligger utspritt. Men det som Therese letar efter är inte synligt. I sin hand håller hon ett antal små plastbitar. Några ser nästan ut som små stenar, en är en tops, en annan ett verktyg för att bära bakterier i laboratorium. När hon pillar på dem faller de sönder i allt mindre bitar i hennes hand.
– Bitarna blir så små att vi inte ser dem. Men de är ju fortfarande där, säger Therese Karlsson som är doktorand i marinbiologi vid Göteborgs universitet.

Kristinebergs forskningsstation för marina studier är en av världens äldsta forskningsstationer för sitt ämne. Belägen vid Gullmarsfjordens mynning, längst ut i Kustbandet mot Skagerack. På stationen forskar man inom fler olika områden, t.ex. marinbiologi, marinkemi och maringeografi. Denna dag är det strandstädning kring forskningsstationen. Forskare och övrig personal ska tillsammans rensa de kringliggande stränderna på skräp som spolats upp.

I dagens strandstädning deltar tolv personer. Utrustade med plastpåsar, vita bomullshandskar, kaffe, bullar och en
flakmoped rensar man en av öns stränder på allt skräp som flutit i land under det senaste året.
– Städningen sker varje år, ändå är det skräpigt, säger Therese Karlsson.

Therese Karlsson har tidigare arbetat med flera olika projekt som rör plast i haven. Nu doktorerar hon och studerar hur plast rör sig i marina miljöer. Vart det hamnar, hur man kan övervaka det – och i förlängningen vilka åtgärder som kan vara mest effektiva för att stoppa nedskräpningen.

 

 

     therese och skrap

småplastbitar

karl11pellets

Varje år spolas cirka 8 000 kubikmeter skräp upp på de bohuslänska stränderna. Det är lika mycket som skulle rymmas i fyra olympiska simbassänger fyllda till bredden. Det allra mesta är plast. Nästan 60 procent. Ändå är dessa fyra simbassänger bara en bråkdel av allt det som finns i haven. Bara femton procent av skräpet i havet spolas upp på land. Övriga 85 procent stannar kvar bland vågorna och på havsbotten. Plasten som finns i havet kan variera
enormt i storlek. Från stora bitar som plastpåsar, fiskeredskap och olika typer av rep som är lätta att fånga med ögat ner till bitar som inte går att se. För att en plastbit ska kallas för mikroplast av forskarna ska den vara mindre än fem millimeter och kan vara så liten att man pratar om nanostorlekar. Eller miljarddelar om man så vill.

Det var på 70-talet som man först började uppmärksamma mikroplaster i haven. Forskare började att hitta små
oidentifierbara partiklar längst med stränder, inuti magar på fåglar och fisk.
– Till en början visste man inte var det var för något. Man kallade det för sjöjungfrutårar. Men ganska så snart så
förstod man att det var små plastbitar, säger Bethanie Carney Almroth, forskare vid Göteborgs universitet som håller på att forska på mikroplastens påverkan på fiskar.

Mikroplasterna hamnar i haven på olika sätt. En del kommer ut i haven redan som mikropartiklar. Detta kan komma ifrån vägar, industrier, tvättmaskiner och konstgräsplaner. Annan mikroplast bildas i havet genom att större plastbitar bryts ner till mindre beståndsdelar av havets kraft.
– Mikroplasterna i havet blir fler och fler, och kommer inte att försvinna. Mängden av plast som kommer ut i haven ökar hela tiden. Nu är vi uppe i miljontals ton som hamnar i havet årligen, säger Bethanie Carney Almroth.

Överallt omkring på den lilla stranden ligger det skräp. Mycket av det som syns mest är saker som verkar komma ifrån båtar. Rep och delar av fiskeutrustning är vanligt. Men även en del oväntat skräp dyker upp.
– Det är underligt att man hittar så relativt många diskborstar säger Therese Karlsson.
Linda Svanberg, en av de andra deltagarna på städningen berättar att det är sjätte året i rad som de städar den här
stranden. Att de vissa år har haft tävlingar i vem som kan plocka upp mest skräp på en dag.
– Ett år fick vi ihop 700 kilo på tre timmar, bland annat hittade vi ett oljefat med olja kvar i, säger Linda Svanberg.

Den fulla vidden av vilken påverkan de mikroskopiska plastbitarna kan ha på miljön är ännu inte helt klart för forskarna. Men några konsekvenser har man redan kunnat se. Reproduktionsförmågan hos vissa arter kan försämras av mikroplaster, djurens aptit förstörs – eftersom att äta plast ger en falsk mättnadskänsla, vilket i längden kan leda till att djuren svälter ihjäl. Mikroplast kan även binda till sig olika typ av miljögifter, som i sin tur äts av levande organismer som då får i sig miljögifterna.
– Vi vet att plasten har potential att påverka djurlivet på väldigt många olika nivåer. Vi kan till exempel se att fåglar äter det och att det stoppar igen deras mag och tarmkanaler. En annan konsekvens är att vi kan se att olika djur fastnar i plast och dör. Att djur äter plast och fastnar i den är väldigt tydliga och synliga effekter av plaster i haven, säger Therese Karlsson.

hav med personhav

karl7

I längden kan också nedskräpningen i haven komma att påverka oss människor. Den marina nedskräpningen kostar fiskare längs med den svenska västkusten tio miljoner kronor varje år. Varje år förlorar man också flera miljarder kronor världen över på grund av att fiskar, och andra havslevande djur fastnar i, och dödas av plastskräpet.
– Det sättet som nedskräpningen påverkar oss idag är att det bland annat ger ganska så stora ekonomiska förluster, säger Therese Karlsson.

”Visa det här för journalisten”, hörs plötsligt bland strandstädarna. Några personer har samlats kring ett strandfynd. En person har hittat en liten glasflaska. Inuti flaskan ligger en liten bit papper. En flaskpost helt enkelt. Med viss möda får vi upp det lilla pappret inuti flaskan. Texten är något utsmetad och bara delvis läsbar.
– Happy fathers day grandpa, fly high with the angels, står det skrivet på pappret som är tagit ur en engelsk kalender. Att man ibland hittar lite märkliga saker vid en strandstädning verkar tillhöra sakens natur.
– Om man hittar skor och handskar är det nästan alltid vänsterskor och högerhandskar. Jag har hört att det är för
att man alltid tar på sig den vänstra skon sist, och tar av sig den högra handsken först när man ska göra något form av finlir, säger Therese Karlsson och ler.

När man pratar om de enorma mängder plast som finns i haven idag är det lätt att känna sig överväldigad. Och även om strandstädning är ett bra och nödvändigt arbete för att hålla våra stränder rena från det värsta skräpet är det inte tillräckligt för att lösa problemen.
– Det viktigaste man kan göra är att komma åt problemen vid källan. Det är klart att man kan göra enskilda åtgärder för att stoppa plasten från att komma ut i havet. Men för att verkligen lyckas måste vi lägga om vår konsumtion. Väldigt mycket av problematiken kan man relatera till våra konsumtionsmönster, säger Therese Karlsson.

gruppbild med mopedflaskpost

faktaruta 9

 

Även om frågan om plast och mikroplast i haven kan kännas tung och ofattbart stor känner Therese fortfarande att det finns hopp att vi ska kunna lösa problemen. En anledning är att frågan har fått större uppmärksamhet både inom forskningsvärlden och inom media.
– Det kan ge mig en känsla av hopp. Men det kommer kräva att vi vågar göra en del förändringar. Som att minska mängden engångsprodukter, fundera över var vi behöver vilket slags material och försöka minska överkonsumtionen vi har idag.

Efter ungefär tre timmar är strandstädningen slut för den här gången. Den flakmoppe som tidigare var tom är nu helt överlastad med vita sopsäckar fulla av avfall. Nästan alla deltagarna bär också själva på en säck till bredden fylld. Att det här är resultatet av endast tre timmars samlande är svindlande.
Trots att Therese Karlsson har arbetat med problemen kring plast under flera år känner hon att arbetet fortfarande
engagerar och berör henne.
– Jag blir fortfarande ledsen när jag ser skräpet. Det är skönt att man känner något. Att man inte har blivit avtrubbad.

Men vad som är det värsta tänkbara scenariot när det kommer till vilken påverkan plast- och mikroplast kan ha på
vår havsmiljö kan inte Therese Karlsson svara på.
– Nej det vet man inte, och för min del är det nog det som kan göra mig orolig. Vi har bara börjat skrapa på ytan av vad det här kan komma att innebära.

 

Comments are closed