Mer än vackra ord

laura omslag_web

Författaren Laura Popa tror att växterna och djuren kommunicerar med varandra på sitt eget språk som består av energier och vibrationer.

Mer än vackra ord:
från stormande romantik
till svidande ekokritik

Text & Foto: LOUISE HALVARDSSON

 

Långa beskrivningar av blundande blommor och trånande träd kan få även den hungrigaste bokslukaren att tappa aptiten. Men vad står det mellan raderna? Följ med på en vandring genom den besjälade naturen i litteraturen.

 

Alltjämt är han vacker, men har mistat ungdomsyran och mannakraften – han är en sjö som alla andra.

 

Selma Lagerlöf ägnar ett helt kapitel i Gösta Berlings saga åt att berätta om sjön, berget och slätten, som om de var människor. Men författaren Laura Popa tycker att naturskildringar som transportsträckor är meningslösa.

– De är lika tråkiga som vackra personer, säger hon. Språket blir ett skal, en vacker yta. Det är inget som stannar kvar.

Hennes svenska flyter fram som en barkbåt i medvind. Det är svårt att gissa hennes rumänska ursprung. Hon lutar sig tillbaka i vardagsrumssoffan, är klädd i mysbyxor och har håret uppsatt i svans.  För en timma sen mötte hon upp på busshållsplatsen med paraply i handen. Det var meningen att vi skulle promenera i Kvibergs naturpark, ett par kilometer från Lauras hem i Utby. Vädret ville annat. Regnet slänger sig mot fönsterrutan och vinden skriker att det är ingen idé att gå ut. Men naturen är närvarande även inomhus.

På väggarna, mellan Lauras målningar i starka färger, sitter små fjärilar gjorda av fjädrar och gröna växter är utplacerade här och var i vindslägenheten. Temuggarna är fyllda med fläderblommor, handplockade på Gotland där Laura bodde för några år sen. En av hennes barnböcker, Paradisfåglarna utspelar sig där.

­­– Det är den bok som har flest inslag av besjälad natur, berättar Laura. Jag tror att naturen har liv. Det är inget jag låtsas bara för att det ska vara fascinerande.

Även om hon värjer sig mot långa naturbeskrivningar innehåller hennes böcker talande djur, sjungande träd och skulpturer som rör på sig. De blir en del av handlingen och fyller en funktion.

Det är sällan som naturbeskrivningar enbart är en utsmyckning. Litteraturvetaren Sofie Niemi på Lunds universitet menar att författare har tillskrivit naturen mänskliga egenskaper ända sen Shakespeares tid. Särskilt vanligt var det under romantiken. Delvis är det ett stilgrepp, diktarna vill ge den inre världen en yttre form. Stormigt väder får symbolisera inre konflikter.

– Det finns också likheter mellan växtprocessen och människans liv, säger Sofie Niemi. Uttryck som ”den blomstrande tiden” och ”på ålderns höst” används för att skildra olika delar av livet.


En annan av Lauras böcker, Viktorianäckrosen utspelar sig i Trädgårdsföreningen i Göteborg och handlar om näckrosen som enbart lever i två dagar. Hon har fått all inspiration från promenader i naturreservat, parker och trädgårdar. Men hon återkommer till att det inte är ett medvetet stilgrepp att skriva om ”äppelträdets språk” och ”en jord som krackelerar i grimaser”.

Laura läser ett utdrag ur Viktorianäckrosen:

 

– Jag ser naturen röra sig i bilder framför min inre syn, säger hon och tittar ut på de nakna björkarna. Det har absolut inget att göra med religion, men jag tror på naturens kraft. Allt är energi och vi är sammanlänkande.

En tanke som inte är helt ovanlig. I flera omgångar har teologen Carl Reinhold Bråkenhielm frågat svenskar i olika åldrar om de bejakar en kraft i naturen som omfattar allt levande. Uppåt 70 procent brukar svara ja.

Nämnda professor som är verksam i Uppsala befinner sig i Göteborg för att medverka på årets vetenskapsfestival. Han tar en paus från programpunkterna för att samtala bland blommorna i Trädgårdsföreningen. Men återigen ställer regnet till med bråk. Vi hamnar på ett slamrigt café vid Kungsportsplatsen och försöker reda ut vad det är som flera författare – och många andra – upplever i naturen.

– Jag tror det handlar om vardagliga transcendensupplevelser, säger Carl Reinhold Bråkenhielm.

Han berättar om pastorn Levi Petrus som såg ut över en äng vitsippor på Kinnekulle i Västergötland och plötsligt upptäckte att Gud såg på honom genom sipporna. Många skulle säga att han misstog sig, men för honom var det livsavgörande.

– De här upplevelserna behöver inte enbart ske i naturen, fortsätter Carl Reinhold Bråkenhielm. Min fru älskar storstan. Man får uppgå i en mänsklig gemenskap utan att själv vara identifierad. Att gå ut och shoppa kanske är samma sak som när Åke Daun går ut och fiskar …

Han skrattar till och smakar på bryggkaffet. Tidigare pratade han om Åke Dauns klassiker Svensk mentalitet där en ensam fiskare sitter på en insjö med skogen som bakgrund. Att naturen skulle vara ett slags meditationsrum, en plats för vila och eftertanke.

– Men är det inte lite långsökt att en shoppinggalleria skulle ge samma upplevelse? undrar jag.

Carl Reinhold Bråkenhielm medger att det är något annorlunda. Men påpekar att många människor upplever naturen som hotfull; anonymiteten i skogen kan vara skrämmande. Vilket också märks i litteraturen.

Sofie Niemi förklarar att genom att överhuvudtaget besjäla naturen visar författaren att det finns en skillnad mellan natur och människa. Vi ger naturen egenskaper den inte har och uttrycker på så vis vår fria vilja: en önskan om att bemästra naturen. Men vissa författare har fått ett negativt mottagande för att de istället likställt människan med naturen. Hon tar upp Ola Hanssons bok Sensitiva amorosa från 1887.

– Han skildrar en människa som tror hon kan mäta och kontrollera tillvaron, men det blir skrämmande, primitivt och upprörande rent psykologiskt att vi har lika lite kontroll över våra psyken som naturen.

Ovanför soffan står Laura Popas böcker uppradade på en hylla av trä. Hon har själv illustrerat böckerna och gjort de färgsprakande omslagen, flera med flickor och fåglar på. Den första titeln kom ut på det egna förlaget Adagio 2013 och är en sagobok.

­– I början visste jag inte hur jag ville använda naturen, säger hon. Då skrev jag bara sagor som ofta tar fram det positiva i människan.

Men allteftersom har mörkret smugit sig in. I Paradisfåglarna är en flicka nära att drunkna och i Lauras första poesisamling skriver hon om döende träd.

– Jag använder dikter för att beskriva min sorg över det som händer med fåglarna och sjöarna, säger hon med en suck. Naturen lider väldigt mycket. Den klarar sig utan människor, men vi klarar oss inte utan den.

Laura läser dikten De döende träden:

Flera litteraturvetare menar att naturen spelar en helt annan roll i dagens litteratur jämfört med hur det var under romantiken och även senare epoker.  När psykoanalysen växte fram i början av 1900-talet låg starkt fokus på människans inre existentiella liv och då blev naturen underordnad. Men i takt med att vi blivit mer miljömedvetna har naturen fått en viktig funktion i berättandet.

Inom litteraturvetenskapen finns teoribildningen ekokritik som ifrågasätter att människan skulle vara överordnad naturen. Det pratas också om climate fiction, romaner där naturen har en avgörande roll för handlingen. Och även inom klimatfiktionen händer det att författare besjälar naturen. Det kan vara ett sätt att försöka förstå naturen inifrån, precis som vissa författare har skildrat djurs tankar.

På senare år har det även växt fram en genre som kallas ekopoesi och har sitt ursprung i den anglosaxiska världen. I Skåne bor Sofia Roberg som är både litteraturvetare och verksam poet.

– Jag vet inte om jag skulle kalla mig för ekopoet, säger hon. Men jag skriver utifrån en stor fascination för naturen.

sofia roberg_web

Sofia Roberg tillhör den nya generationen naturlyriker som sätter miljön i fokus. Foto: Privat

Hon låter ivrig på rösten när hon berättar att nutida poeter har en vilja att skriva om naturen – men vet inte hur. De har varit upptagna med att experimentera med språket och sen insett att det finns en värld utanför som befinner sig i ekologisk kris.

– Många människor förstår inte miljöproblem på en känslomässig nivå, säger hon. Men poesi har en förmåga att skapa känslor som ett nyhetsinslag inte kan. Det är naivt att tro att poesi kan förändra världen, men man kan nog påverka enskilda personer.

Några av ekopoeterna har en bakgrund som miljöaktivister. Poeten Jonas Gren skriver i samlingen Lantmäteriet:

motorvägens dån

vad händer

om jag säger

det är

vattenfallets?

Men samtidigt är ekopoesin inte helt tillgänglig. Det pågår fortfarande mycket experiment rent språkligt. Vad det gäller besjälning menar Sofia Roberg att andligheten ofta finns där, men att hon själv är försiktig med att projicera egna känslor på naturen.

– Det skulle innebära att man sätter människan i centrum, säger hon. Ekopoesin går ju ut på att människan är en del av naturen.

Fläderblommorna flyter omkring i temuggarna och den lätta friska smaken dröjer sig kvar i munnen. Laura Popa minns hur hon plockade aprikoser och vindruvor hos farföräldrarna i Rumänien. De bodde på landet i Transsylvanien i ett stenhus utan elektricitet. Vattnet hämtade de i en brunn. På fälten växte solrosor och gården var omringad av ängar. Djuren gick omkring fritt: kycklingar, höns och grisar.

– Jag blev så ledsen när de slaktade grisen till jul, säger Laura. Det var blod överallt och jag kunde inte förstå för jag såg den som en vän.

Lantlivet hos farföräldrarna är Lauras första minnesbilder av naturen. Annars är hon uppväxt i stadsmiljö. Det var inte förrän hon kom till Skandinavien som hon började vistas mer regelbundet i skog och mark. Som 22-åring flyttade hon till Danmark för att jobba som au pair och tre år senare hamnade hon i Sverige för kärlekens skull.

­– Men få nutida författare ser på naturen som jag gör, säger hon. I alla fall inte på samma fantasifulla sätt … Det spelar ingen roll viket land de kommer ifrån.

Hon inspireras av epoker som romantiken och surrealismen. Och sina drömmar där naturen ofta dyker upp. Laura hoppar upp från soffan och visar en bok som heter Växternas språk, skriven av Carina Solöga. Budskapet från fläder är: lev i harmoni med din omvärld.

Ett par dagar tidigare, i en annan del av staden har Carl Reinhold Bråkenhielm druckit upp sitt kaffe och tagit på sig sin beiga kappa. Han tror inte att naturvurmen är särskilt svensk. Det har mer att göra med tillgången till naturen, anser han. Att Sverige är ett glesbefolkat land och att det är enkelt att ta sig ut i skogen. Han drar vissa paralleller till USA där det finns jättelika landområden och stora vidder. I Holland till exempel har naturen inte alls samma betydelse.

bråkenhielm_web

Carl Reinhold Bråkenhielm tror att vi trivs bäst i den miljö vi ordnat efter mänskliga behov.

Sofia Roberg för ett liknande resonemang. Ekopoesi är stort i USA, men också i Skandinavien. Hon tar upp Norge som ett exempel där det finns stora motsättningar mellan människa och natur.  

– Folk går på tur, men samtidigt styrs deras land av olja, säger hon.

Hon poängterar att ekopoesin även behandlar den urbana miljön. Att det kan handla om andra organiska processer, matsmältning till exempel. Dessutom är nästan all natur människopåverkad.

Laura Popa ser något förnärmad ut när jag ifrågasätter att hennes älskade Djurgården i Stockholm, som var ett av hennes första möten med Sverige, inte skulle vara ”riktig natur”. Det var där hon såg skulpturerna på Waldemarsudde få liv och blev inspirerad att skriva om dem.

– Det finns andra områden på Djurgården där naturen inte är så tam, säger hon. Men parker brukar tråka ut mig efter ett tag. Den vilda naturen bjuder på fler överraskningar.

 

 

 

fakta tstest3

FACT LAURA NY

 

 

 

 

 

 

 

laura citat NY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


FACT AUTHORS ny

 

 

 

 

 

 

 

 

FACT ECO new new

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sofia roberg dikt

 

 

 

 

 

 

 

sofia citat

Comments are closed