Ut i vildmarken

victorbom101

Ut i vildmarken

Text & foto: VICTOR BOMGREN

1992 gav sig Chris McCandless ut i Alaskas vildmark för att leva ensam i naturen. Han överlevde i ett halvår. Trots hans misslyckande har han blivit en ikon och inspirationskälla. 
Varför lockas vissa människor, och särskilt män, att lämna det moderna samhället för ett eremitliv i skogen? 
Elements Victor Bomgren gav sig ut på ett ensamt skogsäventyr för att se vad grejen är.

En hare springer runt bland löven och kvistarna några meter bort. Det prasslande ljudet måste ha varit vad som väckt mig. Efter några sekunders gnuggande i ögonen och avlägsnande av kottar under låren kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag har somnat lutad mot ett träd. Hade det inte varit för att det blåser så kallt hade det kunnat vara en fin Rasmus på luffen-scen. Nu är det bara kallt och fullt av kottar. Adrenalinet som drivit mig de första morgontimmarna har börjat ta slut och den tunga vandringen och sömnbristen har kulminerat där intill trädet. När jag reser mig upp skriker mina ben och fötter av smärta. Japp, den är fortfarande där. Nu är det bara nio timmar kvar till Strömstad.

Första gången jag såg filmen Into the wild var 2009. Filmen handlar om den verkliga historien om 22- årige amerikanen Chris McCandless som lämnade sin trygga tillvaro och gav sig ut ensam i vildmarken. Målet var att ta sig till Alaska och enbart leva av och med naturen. När eftertexterna rullade ville 17-åriga jag bara stänga av datorn, slänga ner en fickkniv i ryggsäcken och knalla raka vägen ut genom dörren. Han var så fri och gjorde vad han ville!

Chris McCandless överlevde 113 dagar i Alaska innan han svalt ihjäl. Några jägare hittade hans 30 kilo tunga kropp i en övergiven buss som han gjort till sitt hem. Med filmen och boken med samma namn blev han en mytisk figur och en hjälte för många. Varje år vallfärdar människor från hela världen genom den farliga vildmarken till platsen där han dog. Men var han en hjälte som tragiskt förlorade mot den oförlåtande naturen eller bara en oförberedd och dumdristig gröngöling som underskattade farorna med vildmarken? Kanske båda.

Att det slutade så illa för honom verkar inte stoppa de som drömmer om att följa i hans fotspår. Jag läser om flera män som antingen har eller ska lämna samhället för eremitliv i skogen. Jag tittar på de många bilderna på killar som gjort vandringen till McCandless buss och poserar framför den på samma sätt som han gjorde på det sista fotot av honom. Killar, killar, män – var är kvinnorna? De finns, men av min ovetenskapliga överslagsräkning är de i förkrossande minoritet. Drömmen om the wild tycks i högsta grad vara en manlig sådan. Varifrån kommer den här framförallt manliga lockelsen till vildmarken?

Ramona Ivener är universitetslektor i historia vid Karlstad universitet och har forskat kring manlighet genom historien. Hon säger att historiskt sett har kön ofta kopplats samman med olika platser och aktiviteter.

– Naturen har kopplats till egenskaper som virilitet, styrka, äkthet, stabilitet och instinktivt beteende. Det är exempel på maskulina ideal som funnits länge. Aktiviteter som jakt eller fiske har en traditionellt manlig prägel, även om det förstås finns kvinnor som också uppskattar det och män som inte gör det, säger hon.

I hennes forskning har hon märkt att männen relaterar till naturen som en källa till att skulptera fram manliga ideal och som en representation för ett ofördärvat, stabilt och tryggt samhälle.

– Manlighet är ju inte minst en identitetsfråga och forskningen brukar betona att män ofta relaterar sin manlighet till andra män och rädslan för att vara omanlig. Historiskt sett har män ofta utmanat varandra och ifrågasatt varandras djärvhet. Något som kanske är svårare att göra bakom skrivbordet än i jaktlaget.

Under all min research är det en person och en bok, utöver Into the wild, som ständigt återkommer – Henry David Thoreaus 1800-talsklassiker Walden. Det är en redogörelse över författarens två år som ensam och helt självförsörjande i en stuga i skogen. Thoreaus inflytelserika bok, som förövrigt McCandless bar med sig under sin tid i Alaska, kom ut 1854, mitt i en period av kulturella och sociala förändringar i västvärlden.

– Under den här tiden ställdes människan inför utmaningen att möta det nya och moderna och i mycket av litteraturen och konsten från den här tiden återspeglas en motsättning mellan civilisation och natur, säger Ramona Ivener. Samtidigt, säger hon, rådde en längtan till det naturliga och vilda vid den här tiden. Tidigare hade mannen setts som naturens tämjare, men under 1800-talet betonades istället länken mellan manligheten och naturen.

victorny11

victorny21 800px-Walden_Thoreau

 

victorbom31

Nu, sju år efter att jag satt där framför Into the wild och drömde, var det dags att göra slag i saken. Åtminstone ett litet sådant. Jag bestämde mig för att testa lockelsen själv och se om jag kunde försöka förstå vad det handlar om. Jag skulle vandra tre etapper av vandringsleden Bohusleden och sova en natt i ett vindskydd. Med mig skulle jag ha en sovsäck, vatten och konservburkar med mat. Jag skulle inte leva av naturen på samma sätt som McCandless, men ändå.

Buss 853 från Strömstad station ska egentligen gå hela vägen till Håvedalen, en handfull stenkast från den norska gränsen. Men det gör den inte. Bussen stannar tre kilometer innan. ”Jag kan inte köra längre, jag måste vända här, men det ligger åt det hållet!” säger busschauffören och släpper av mig intill vägkanten. Därifrån börjar mitt lilla äventyr och snart befinner jag mig på den norska sträckan som Turistinformationen i Strömstad så varmt rekommenderat. Varför den skulle vara bättre än Bohusleden förstår jag inte; dalgången som skulle påminna om Sound of Music är inte mer än en åker. Men det är härligt att vara utomhus och att vara igång. Färden fortsätter längs med en flod. Vid en bro delas stigen i två där avstickaren tar vandraren till Halden. Den avstickaren tog Karl XII med sin armé för trehundra år sedan men han hade nog också gjort bäst i att fortsätta mot Bohusleden. Strax innan jag kommer tillbaka till Sverige igen äter jag lunch intill floden. Solen skiner. Det här går ju jättebra.

 

victorbom81

Samtidigt som boken om Chris McCandless släpptes i Sverige 1999 levde Markus Torgeby i en kåta mitt i den jämtländska skogen. Tjugo år gammal hade han tagit beslutet att lämna sitt gamla liv och pressen från omgivningen och istället leva ensam i vildmarken. Också han hade läst och inspirerats av Thoreaus bok.

– Men jag läste bara halva, den var så tråkig! Men det stora budskapet tog jag verkligen till mig.

Andra människor träffade han bara när han skulle fylla på förråden, främst med havregryn. Mellan dessa avstickare med mänsklig kontakt kunde det gå flera månader. Så levde han i fyra år innan han lämnade kåtan och flyttade in i en gammal fäbod i närheten. Under de totalt fem åren han levde ensam i skogen längtade han inte tillbaka en enda dag.
– Nej, det var helt fantastiskt, det var här livet började för mig. Jag kände en total tillfredställelse av att inte behöva tänka och motivera utan bara göra det som behövde göras för stunden.

Han tror att många människor hade mått bra av att ibland lämna det bekväma smörgåsbordet som är det moderna samhället. Här finns så mycket att välja på och så många intryck att ta in att allt smälter samman till en grå massa. Under hans år i naturen fick han en annan blick på saker, alla upplevelser smakade starkare när varje intryck fick stå för sig själv utan konkurrens av annat som pockar på uppmärksamheten.

På frågan om varför han tror att just så många män har en romantisk bild av att ge sig ut i vildmarken tänker han efter en stund.

– Nu när du säger det. Det är många som hör av sig till mig och vill göra något liknande och det är nästan bara snubbar. Jag vet inte varför det är så. Är det historiskt eller genetiskt? Det kanske är av gamla vanor, att männen har gjort si och kvinnorna så.

karta 2

Från Håvedalen till Strömstad är det tre och en halv mil.

Långt där borta ligger kusten.

Långt där borta ligger kusten.

Vindskyddet på Björnerödspiggen.

Vindskyddet på Björnerödspiggen.

Vindskyddet dyker upp högst upp på berget. Eller berg och berg, 220 meter högt är det. Men efter sex timmars vandring kunde det lika gärna varit 2200 meter högt. Synen av vindskyddet är helt fantastisk. Alla krämpor och orosmoln försvinner. Vare sig det är att hitta lugnet, utmaningen eller sig själv där ute så är tillfredställelsen över att lyckas enorm. Jag gör upp en eld och bäddar på golvet av vindskyddet. Precis som Torgeby sa så börjar jag tänka färre tankar och fokuserar på det jag gör för stunden, saker blir mer svart på vitt. Under timmarna innan jag somnar gör jag inte särskilt mycket, men jag känner mig aldrig rastlös. Jag lagar ärtsoppa, tittar på solnedgången och matar på nya vedklabbar i elden.

När mörkret kommer kryper jag in längst in i hörnet av vindskyddet och lindar in mig i sovsäcken. På SMHI har de förutspått att temperaturen ska ligga runt två grader under natten. Eftersom jag har tagit på mig alla kläder jag packat med mig finns det ingenting kvar att tillverka en kudde av. Ryggsäcken som är full av konserver och vattenflaskor är inte särskilt mjuk, men får duga. Genom den saknade fjärde väggen kan jag se fullmånen och min lilla eld som sakta försvinner innan jag somnar. Jag sover inte många minuter åt gången innan jag vaknar av att det är kallt eller att någon kroppsdel ömmar på det hårda underlaget. När det första solljuset till slut dyker upp bakom träden är valet att gå upp och få en tidig start på vandringen eller att ligga kvar och snooza i den iskalla och stenhårda sängen inte särskilt svårt.

victorbom21

Det var när det var som tuffast det var som bäst! I kyla och mörker klarnar saker och ting och man förstår vad som är viktigt, säger Markus Torgeby.

När han var ute var det hårt och tufft men han säger att det aldrig kändes så, det var ju precis det han ville. När det var som lättast under somrarna och vårarna blev det mer grubblerier och det befriande svarta och vita kunde återgå till grått.
I dag bor han med sin fru och tre barn på Öckerö utanför Göteborg. I ett hus. När han tänker tillbaka på det jobbigaste under hans år i skogen kommer svaren snabbt: rastlöshet och mörkrädsla. Det tog flera månader att försöka bli av med rädslan och det gick över först när han insåg att det inte kunde gå över. Han var mörkrädd, det var ingen idé att kämpa emot.

– Positivt tänkande är bullshit. Är det jobbigt så är det, det är bara att omfamna det.

Den andra och sista dagen är hemsk. Det visar sig att mina skor, som jag trodde skulle vara så bra, är värdelösa. Varje steg spränger av smärta i alla benens och fötternas leder. Nu vill jag bara komma hem. När jag försöker tänka på alla duschar jag ska ta och all mat jag ska äta när jag kommer hem känns det bara tyngre. Längre ifrån. Nej, det var ju i nuet man skulle vara. Om jag istället tänker på vad som ska komma bakom den där kröken eller vad jag ska äta till lunch vid nästa fina plats känns det mycket bättre. Jag vinner små segrar under hela dagen istället för att vänta på den sista stora. I Strömstad sitter människor på uteserveringarna i vårsolen och tittar ut över hamnen. När jag stapplar fram där känns det som jag varit borta i en evighet. Fullkomligt slutkörd och med en rädsla över att permanent ha förstört mina ben sjunker jag ner på en bänk vid busstationen. Det enklare livet i skogen är egentligen svårare. Men det är när man överkommer det svåra som lyckan blir större och fan om jag inte är väldigt lycklig när jag sitter här på bänken och kvider av smärta.

35 timmar i den bohuslänska vildmarken. 

Comments are closed